CISO Insider: Nummer 1

Covid-19 har ökat organisationernas beroende av arbetsplatsflexibilitet och påskyndat den digitala omvandlingen, och dessa förändringar har naturligtvis också krävt vissa förändringar i säkerhetstaktik. Perimetern har utökats och blir allt mer hybrid, och den sträcker sig nu över flera moln och plattformar. Även om ny teknik har varit till fördel för många organisationer och möjliggjort produktivitet och tillväxt även i utmanande tider, har förändringarna också lett till nya möjligheter för cyberbrottslingar, som försöker exploatera de säkerhetsrisker som finns i allt mer komplexa digitala miljöer.

Ökningen av nätfiskeattacker i samband med distansarbete är ett stort bekymmer för de säkerhetsexperter jag pratar med – och detta återspeglas också i vår forskning. I en Microsoft-undersökning av säkerhetsansvariga som genomfördes 2020 berättade 55 procent för oss att deras organisationer hade identifierat en ökning av nätfiskeattacker sedan pandemins början, och 88 procent uppgav att nätfiskeattacker hade påverkat deras organisationer. Jag hör också regelbundet om ökningen av attacker med utpressningstrojaner, hur skadlig kod är ett konstant hot och hur identitetskompromettering fortsätter att vara en stor utmaning för säkerhetsteamen.

Dessutom vet vi att statligt understödda attacker blir allt mer aggressiva och ihållande. NOBELIUM-attacken mot försörjningskedjan, som utnyttjade SolarWinds-plattformen, var en av många nya attacker som skapade rubriker under det senaste året. Även om det ofta är spännande nya tekniker som dominerar nyhetsflödet, berättar CISO:ar regelbundet för mig att även dessa avancerade hotaktörer, som de flesta cyberbrottslingar, tenderar att fokusera på möjligheter till mycket lönsamma attacker med låga kostnader.

Detta illustreras också av att vi sett en ökning av nationella statsaktörer som drar nytta av lösenordsattacker. Att leda säkerhetsarbetet handlar om att hantera risker och prioritera – och många säkerhetschefer berättar att deras högsta prioritet är att stärka sin cyberhygien för att förhindra de vanligaste attackerna, särskilt med tanke på deras växande digitala fotavtryck. Våra data och vår forskning stöder denna uppfattning. Vi uppskattar att grundläggande säkerhetshygien fortfarande skyddar mot 98 procent av attackerna (se sida 124 i Microsofts rapport om digitalt försvar, oktober 2021).

Du kanske tänker att det är lätt att prata om grundläggande säkerhetssteg, men mycket svårare att implementera dem i verkligheten, särskilt när ett team är överbelastat och underbemannat. Men jag skulle hävda att säkerhetsledarens jobb handlar om att hantera både risk och prioritering – och det gör ett fokus på grunderna till ett väldigt pragmatiskt tillvägagångssätt. När det gäller säkerhetsincidenter är frågan allt för ofta inte OM, utan NÄR. Det finns hundratals alarmerande cybersäkerhetssiffror. Exempelvis begås 4 000 cyberbrottsattacker varje dag bara i USA, och mer än 30 000 webbplatser runt om i världen hackas dagligen.

Jag tror på att den bästa försvarslinjen är att använda ett balanserat tillvägagångssätt och att investera i identifiering och åtgärd av incidenter tillsammans med förebyggande.

Även om det kan verka svårt att investera i nya nivåer av förebyggande åtgärder samtidigt som man försöker hålla jämna steg med ökande krav på identifiering och åtgärd, är det både viktigt och fördelaktigt att hitta den rätta balansen mellan de två insatserna. Enligt en studie från Ponemon Institute och IBM Security från 2021 ökade den genomsnittliga kostnaden för dataläckor med 55 procent för organisationer som inte hade ett incidenthanteringsteam eller en plan på plats. Säkerhetsteam som kan balansera robust förebyggande med en strategi som omfattar incidentsvar och investeringar i identifierings- och reparationsverktyg, har goda förutsättningar för att klara av det oundvikliga.

Vi har alla hört om den stora uppsägningen. Över 40 procent av den globala arbetsstyrkan överväger att lämna sin arbetsgivare i år – och säkerhetsansvariga och deras team känner sig redan underbemannade. Jag pratar ofta med CISO:ar om hur det går överlag, och att ha råd med, rekrytera och behålla kompetensen är ett av deras största problem. Om de bästa talangerna lämnar dem, måste de antingen hitta nya talanger eller höja kompetensen hos de som är kvar. Mer effektiv, integrerad och automatiserad teknik kan hjälpa, men det är långt ifrån tillräckligt.

Säkerhetstermer har blivit en del av vardagsspråket eftersom cyberattacker dyker upp i nyheterna regelbundet – och dessa attacker (och nyheterna om dem) kan ha djupgående konsekvenser för företag. Men vet du vad? Det är inte bara dåliga nyheter. Eftersom cybersäkerhet har blivit så välkänt inom alla delar av en organisation hör vi att idén om att ”säkerheten är allas jobb” börjar få resonans i organisationer. Särskilt med tanke på nya hybridarbetsmodeller och säkerhetsperimetrar som utmanas på alla möjliga sätt behöver säkerhetsansvariga i allt högre grad hitta innovativa sätt att säkerställa säkerhet för alla, även med en brist på talanger och kompetensgap. Idag fokuserar innovativa säkerhetsansvariga inte på att ”göra mer med mindre”, utan på att ”göra mer med något annat”.

Även om bristen på talanger och kompetens inte är något positivt, finns det en liten ljusglimt – möjligheten att skapa en kultur som bygger på säkerhet håller på att bli en verklighet. Många CISO:ar berättar för oss att ett av de mest effektiva sätten att hantera säkerhetsutmaningar mitt i utmaningar med bemanning är att bygga upp en säkerhetskultur där säkerheten är allas jobb. CISO:ar förespråkar allt mer denna idé om att hela organisationen kan ta ansvar för säkerheten, särskilt när de står inför personalbrist eller finansieringsutmaningar.

Utvecklingsteam, systemadministratörer och ja, också slutanvändare, måste förstå säkerhetsprinciperna som relaterar till dem. Informationsdelning är grundläggande, och säkerhetsteam hittar allt fler nya sätt att samarbeta med utvecklare, administratörer och affärsprocessägare för att förstå risker och utveckla policyer och procedurer som gynnar hela organisationen.

Talang- och kompetensbrist (särskilt i det ständigt föränderliga cybersäkerhetsyrket) har fått CISO:ar att leta efter nya och innovativa sätt att ligga i framkant. En strategi vi fortsätter att höra om är en utveckling av att involvera medarbetare utanför säkerhetsteamet genom representanter. CISO:ar strävar efter att utnyttja hela organisationen och fokuserar särskilt på att utbilda slutanvändare till en del av lösningen och få stöd från närliggande team.

Att stärka och förbättra slutanvändarnas kunskap om säkerhetshot – som att se till att de förstår nätfiske och tecken på lömska attacker – kan vara till stor hjälp genom att ge säkerhetsteamet fler ögon och öron, särskilt som en ”spjutspetsstrategi” där slutanvändare ofta är startpunkten för en attack. Jag säger inte att slutanvändare magiskt kan utbildas till att fånga upp allt, men att ha förberedda och uppmärksamma användare kan minska belastningen på säkerhetsteam enormt.

En annan strategi är att involvera IT-teamet i säkerhetsarbetet. Ett nära samarbete mellan IT-teamet och säkerhetsteamet och en IT-avdelning som informeras om säkerhetsstrategier gör det enklare för många säkerhetsansvariga att utöka sitt uppdrag till alla delar av organisationen.

Att ge vägledning och hjälp med automatisering och andra proaktiva strategier för arbetsflöden och uppgiftshantering är ett grundläggande sätt som CISO:ar utökar sina team och drar nytta av IT-avdelningen för att säkerställa en robust säkerhetsstatus.

All citerad Microsoft-forskning använder oberoende forskningsföretag för att kontakta säkerhetspersonal för både kvantitativa och kvalitativa studier, vilket säkerställer integritetsskydd och analytisk stringens. Citat och forskningsresultat som ingår i detta dokument är, om inte annat anges, ett resultat av Microsofts forskningsstudier.